Hade sagt till mig själv att inte börja skriva i bloggen förrän den "magiska" gränsen hade passerat och nu har vi passerat 3 månader (i torsdags) och jag känner mig lite lugnare. Våra föräldrar och de flesta vänner vet och är glada för våran skull. På måndag väntar cub-testet. Jag har känt sen jag lästa om det att jag ville göra testet och som tur var Christian också. Vi har bestämt hur vi ska göra beroende på utfall. Många frågar oss varför vi ska göra det-vi är ju inte i riskzonen. Men jag känner att jag vill ta alla tester som går för att ha chans att ställa in mig på om det är något som är fel på barnet eller om det skulle visa sig att det är väldigt graft handikappat att då har chans att ta i beaktning om hur livet skulle bli för barnet och om det är värdigt. Nu är det säkert många som tycker tvärtemot och känner att man ska vara tacksam över att man ens kan bli gravid och det är jag, vet att Christian är det också. Men frågan är hur livet skulle se ut för det barnet, att vara så annorlunda i dagens samhälle? Ja det är inte lätt men vi har som sagt bestämt oss och det ska bli skönt at få göra testet på måndag.
Träffade en gammal barndomskompis i går på middag. Hon ska ha i slutet av juni och det är så kul att vi ska var mammalediga ihop. Känns skönt att ha ngn som man känner sedan långt tillbaka (nästan 30 år) som är i liknade siutation. Sedan har jag även en kompis som får nu i april en kollega i september och även en av Christians kompisars tjej i september, så några har jag att hänga med :-)
